Det känns som att vi blivit lurade igen. Lurade på att få leva "normalt liv." Jag menar att då vi just kommit igång så bra med våra vardagsrutiner och plötsligt tar det bara stopp igen. Ena föräldern lämnar återigen hemma med sjukt barn på "obestämd" tid. Enda skillnaden nu är att även princessan känner saknad efter sina vänner som hon hunnit få. Det gjorde hon inte förra gången eftersom hon bara var 3 år och ej hunnit binda vänskapsband i samma utsträckning. Det är oträttvist så orättvist.
Nå, det hjälper inte att gnälla denna gång heller. Vi får bara bita i det sura äpplet och tugga vidare. Nog skall turen vända för vår del också, någongång.
Hemma har vi ett minisjukhus. Droppräknare, slangar, mediciner m.m. Allt fungerar precis som om vi aldrig gjort annat. Vi kommer hem från sjukhuset varje morgon och börjar vår vardag med små sysslor, princessan och jag. Sedan kommer hemsjukhuset och ger lite mediciner på eftermiddagen. Litet skönt avbrott tycker jag. Sedan åker vi till sjukhuset till natten igen. Så håller vi på, dag ut och dag in. Länge sedan vi alla fått vara hemma över natten. Allt blir så hackigt. Nätterna på sjukhuset är inget att skryta med heller. Kommer att vara som ett vandrande vrak igen när dessa veckor är slut.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti