Gråa moln på vår himmel

Börjar tro att det är en högre makt som vill oss illa.
Så vi har längtat efter denna dag. Levt på hoppet att nu får princessan äntligen sluta med sina antibiotikakurer, men nej. Vi kom inte längre än till ytterdörren före princessan började spy. Svårt att veta om det beror på magsjuka eller är det nåt annat. I vilket fall som helst ville de förstås ej att vi skulle komma till universitetssjukhuset. Nu får vi snällt vänta tre veckor till nästa magnetundersökning och under denna tid måste princessan fortsätta att ta sin antibiotika. Det är så fruktansvärt surt. Är på superdåligt humör idag. Ser inget slut på eländet. Oändligt känns det som.
Princessan mår hur bra som helst nu. Äter med god aptit. Ironiskt eller hur....

Att vara annorlunda

Att bara vara 6 år gammal men ändå besitta erfarenheter som många aldrig behöver uppleva. Att vara annorlunda både till kropp och knopp. Att ha ett ärr på magen som påminner om hur mycket elände hon genomgått. Att ha ett envist lynne och en stark självkänsla är något jag är glad över att hon fått. Jag unnar min älskling oerhört mycket kärlek och ömhet så mycket att det gör ont. Ont när någon på dagis säger att "du får inte vara med och leka för att du smittar" Det gör så ont när man vet att det barnen säger oftast kommer från en vuxens mun. Sedan tänker jag att hurudan är man som förälder då man vid så ung ålder lär sina barn att det är skillnad på folk och folk. Att man inte behöver leka med alla, att man inte behöver bjuda alla på kalas utan man lär sig att diskriminera redan som liten. Detta gör mig så rosenrasande arg.
Jag tänker så här att vi lever i en grym värld som är fylld av ilska. Det minsta vi kan göra är att försöka lära våra barn hur en bra värld skulle se ut och försöka komma ihåg att man aldrig vet när turen vänder en själv ryggen.
Nu ska vi fortsätta dagen men att bara tänka positivt, princessan och jag. Mysa i soffa och försöka kurera princessans förkylning så att vi kan åka till Universitetssjukhuset nästa vecka och få goda nyheter.