Jag förstår dem så väl på sjukhuset. Deras oro över hur vi föräldrar skall orka med allt det här. Ändå blir jag irriterad då de en efter en försöker få oss att prata med psykologen. Lite smygande försöker var och varannan föreslå detta alternativ. Jag menar inte att det är ett dåligt alternativ och jag lovade faktiskt gå och träffa henne, psykologen idag. Situationen har dock ändrats och vi får vara hemma med princessan större delen av dagen så det blev inte att gå och prata idag heller. Visst behöver vi väl prata av oss med någon utomstående. Kanske jag nappar på erbjudandet på allvar nån dag då detta är över.
Jag vill påstå att vi kanske inte bäst men mycket bra bearbetat detta med vänner och föräldrar. Vi har ju ändå klarat av tre års helvete redan. Jag pratar och ältrar stundvis väldigt mycket om vår situation medan det kommer stunder då man vill koncentera sig på annat. Vårt (föräldrarnas) mående går liksom hand i hand med princessans. Dvs då hon mår bra så mår vi också relativt bra, men genast då de blir ens en pytteliten förändring till det sämre så mår vi dåligt. Matlusten försvinner och den där gamla bekanta ångestklumpen hittar tillbaka till magen. Oron och känslan av att allt kan rasera när som helst tar överhand. Så tror jag att det är för alla föräldrar då det gäller ens egna älskade barn.
Nu ska jag och mina gullungar gå ut och njuta av det fina vädret en stund. Andas in den friska härliga hösten och glömma allt annat för en stund.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti