Här är jag igen, tillbaka på bloggen. Tillbaka är också alla mina dystra funderingar om meningen med livet. Varför, varför ska det vara så jobbigt för min lilla princessa. Varför känns det som om att vi kämpar i uppförsbacke hela tiden. Ingen paus att bara låta livet rulla och andas ut. Snart blir det 4 år sedan kampen började och nu känns det som att det håller på att eskalera igen.
Sommaren har i sin helhet varit fin vädermässigt men inte känslomässigt. Det har varit väldigt turbulent många gånger. Mycket smärta och ovisshet då det kommer till princessans mående. Hon har inte fått njuta som de flesta andra barn. Hon har haft ont. Stundvis mycket ont. Vi har sprungit hos doktorn nästan hela juli. Ibland många gånger i veckan. Så nu är vi trötta hela familjen igen. Inget sommarlov och ingen möjlighet att andas ut och vila. Kraftreserverna tryter så det knakar.
Den senaste månaden har man gjort en magnetundersökning, en colografi, en skopi samt en datortomografi av princessans mage. Trots alla dessa undersökningar är man inte helt säker på att det är abscessen som kommit tillbaka. Allt mera börjar man dock tro att det är den som bråkar. Sedan vet man inte var den börjar och börjar den med en fistel eller inte. Det man nu kommit överens om är att hon måste opereras igen.
Nu väntar vi på att bli kallade till ett annat universitetssjukhus för en "second opinion". Det vi fick höra av kirurgen förra veckan är inte precis upplyftande. Jag försöker att förtränga det så gått det går tills jag hört vad den andra kirurgen anser. Hur som helst har vi stora beslut framför oss.
