Gårdagen var nog en av de jobbigaste dagarna på länge. Kändes som att vi hamnat till helvetet helt ärligt sagt. Man beslutade att vi måste vidare till Universitetssjkhuset för noggrannare undersökningar. Det blev tyvärr att åka till samma sjukhus som tidigare men till gamla trygga "canceravdelningen" istället för den kirurgiska. Det jobbiga var att vi hamnade i exakt samma isoleringsrum som vi kom till för nästan exakt tre år sedan. Snacka om dejavu feelis. Lukten, ångesten och alla gamla minnen bara rasade över en. Jag var helt säker i natt att jag kommer att tappa förståndet, men nej här sitter jag fortfarande i mina sinnes fulla bruk och försöker få lite ordning på alla känslor.
Fick annars ett mindre raseriutrott i natt på en kvinnlig anestesiläkare. Problemat var att de lyckades få stopp på en alldeles nystucken kanyl och hamnade att sätta en ny. Dett resulterade i 13 olika "stickförsök" utan desto större lycka med den påföljden att de ville ge lugnande medicin till princessan som nog så tappert utstått allt plågeri. Varför ge lugnande medcin åt en stentrött 6 åring som snällt ( nog skrikandes) suttit i famnen och låtit den ena efter den andra använda henne som nåldyna mitt i natten. Sist och slutligen fick de då en liten kanyl i foten. Idag har man då fortsatt att sticka utan resultat. Nu blir det att sätta en centralvenkateter i anestesi.
Idag har man då gjort en datortomografi undersökning av princessans mage, igen. Berättar mera om detta ikväll.
Tänker på er! Styrkekramar!
VastaaPoistaSaknar ord. Du kommer inte att tappa förståndet, tro mej. Du är stark o jättefin mamma. Ett raseri utbrott hit eller dit gör inget, det är ju er söta dotter ni kämpar för.
VastaaPoistaVi tänker på er! Stor kram till Adelina, som är den tappraste lilla flicka vi känner. Satu & Adam
VastaaPoistaDet är bra att du fortfarande orkar bli arg. Vem annan om inte du ska kämpa för A. Styrkekram!
VastaaPoistaTack för ert stöd. Vi ger aldrig upp. Kämpar så länge det krävs.
VastaaPoista