Tänk att vi inte får ha lite god tur med oss. Febern och plågorna har återvänt. Känslan av hopplöshet börjar sakta men säkert ta sitt tag om mig. Ångestklumpen i magen är tillbaka lika snabbt som den förvann. Vill bara skrika rakt ut. Nu räcker det. Hon har lidit tillräckligt för en hel livstid redan, men inget skrik kommer ut. Man biter ihop. Gråter en skvätt och så kämpar man vidare.
Nu väntar vi då igen på tant doktor, denna gång en Urolog för i dag är alla gastrokirurger lediga. Hej hopp vi blir vårdade på ett Universitetssjuhus och får förstås den bästa möjliga vården.....
Vi börjar dagen med att ta ett nytt ultraljd av magen. Där hittar man ytterligare en stor abscess som man nu dränerat i operationssalen. Nu har hon då två slangar som det rinner var ur. Situationen i magen var förövrigt inte heller bra.Det enda positiva idag är att hon nu fått en smärtpump så att vi bättre kan kontrollera smärtmedicineringen. Lilla, söta, underbara älsklingen. Om man bara kunde göra något.
Idag har vi haft en underbar, empatisk sköterska till vår hjälp. Tänk hur mycket det betyder att nån hinner lyssna på oss och vår ångest. Det är så himla tröttsamt att kämpa för att de ska lyssna på oss föräldrar och våra önskemål. Jag kan garantera att vi efter alla dessa år känner vår dotter utan och innan.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti